“FACEPAINT The story of makeup”
By Lisa Eldridge
Just nu läser jag “Facepaint- The story of makeup” av Lisa Eldridge.
Mask och kostym går hand i hand och när jag hörde att make-up artisten Lisa Eldridge skrivit en bok om väst-världens historia kring smink och skönhet visste jag att den skulle vara bra. Och wow vad den här boken inspirerar. Precis som det jag älskar när jag läser kostym historia så undersöker den här boken hur, vart, när och varför vår relation till smink är som den är. Jag har kommit ungefär halvvägs och jag kan känna Lisa Eldrige’s passion när hon har researchat dessa frågor. Precis som hon skriver i boken så kan jag förstå att hon måste hålla tillbaka lite, för med varje fråga man ställer sig så föds tio nya. Precis som när jag läser om kostym!
Hon går igenom Make-up historien i kategorier istället för i vanlig kronologisk ordning vilket jag tycker är ett spännande sätt att ta till sig historien, eftersom att många saker återkommer och förändras med tiden. Hon har till exempel ett kapitel om färgen röd. Ett kapitel om försäljning av smink igenom historien osv.
Det som är spännande är att man kan se på kostym historia på samma vis. Jag kom att tänka på drapering till exempel. Man skulle kunna sammanfatta ett kapitel om drapering där man kunde skriva om antika Greklands vackra draperade klänningar. Kläder som senare blev inspiration till det revolutionära Frankrike, där man ville ha ut med allt kontrollerande och satsade på en mer naturlig tolkning på skönhet och det föddes en klänning kallad “Robe en Chemise” eller “Chemise a la Reine” Det tänket tog sig sedan vidare till början på 1800-talet då Empir klänningen med böljande ljusa tyger var populär….Och hur man senare i början på 1900 talet i Art nouveau andan drog inspiration från dem vita statyerna av antika greker draperade med skira tyger. The all white gown är klänningen vi ofta ser runt sekelskiftet. Tänk A room with a view. Det är helt klart ett spännande sätt att se på historien. Hur vi ofta har en önskan att återvända till vissa punkter, såsom att komma tillbaka till det naturliga.
Boken fokuserar på väst världens relation till smink men tar upp dem för- historiska egypterna. Att egyptierna använde sig av en form av svart kajal visste jag men att det funnits printade kopior av skönhetspamfletter så tidigt som 1400 talet gjorde mig lite förvånad. Man hör ofta om att under den viktorianska tiden 1837-1901 så var det inte acceptabelt för kvinnor att ha smink men vi vet att det använts av kvinnor i alla tider. Viktorianerna motsäger också sig själva då man klart och tydligt kan se på modeplåtar från den här tiden att dem målat på smink. Lisa påpekar i boken att sminket matchar kläderna vilket jag tyckte var otroligt fascinerande! Jag har sett denna bild flera gånger men aldrig lagt märke till det innan.
Smink som matchar kläderna
Frihet eller fängelse? Det är frågan jag ställer mig när jag läser den här boken. Två saker har jag klart för mig, den ena är att vi i ALLA tider har “förskönat” vårt utseende, med olika medel beroende på modet. Och just smink är en sådan sak som folk verkar ha väldigt mycket att säga till om, speciellt män. Vilket jag tyckte var intressant och lite bisarrt att läsa om. Det andra jag kan konstatera är att när något blir populärt så finns det alltid folk som vill göra vinst. Ofta spelar det heller ingen roll på vems bekostnad.
Med första världskriget förändrades användningen av smink och jag tyckte det var spännande att läsa att det sågs som patriotiskt att visa ett “Pretty face” för att stödja männen i krig. Samtidigt så var det knappt någon reklam för smink i då tidens damtidningar. Det som skrevs var väldigt hysh hysh och negativt även dem tidningarna som skrevs av kvinnor. På detta pushades bilden ut med skådespelare som tydligt hade smink. Folket behövde något att hålla fast vid och tidningarna fick tillslut ge sig. Sminket blev som ett sätt att förändra sin verklighet. Ett sätt att fly från det grå deprimerade Europa. En Frihet.
Det röda läppstiftet blir ju en symbol under nästa världskrig. Men jag tyckte att det var så spännande att läsa om att det var en sån big deal så sent som 20 talet. Det var som att tidningarna vid den tiden inte ville acceptera sminket för det skulle på något sätt betyda att dem skulle behöva acceptera kriget. Och med det en förändrad kvinnosyn.
Anledningen till att jag skriver fängelse är för hur stor friheten än blev så kan man fråga sig om smink och “försköning” verkligen är ett val. Media växte och företag tjänade pengar på att börja med negativ reklam, ungefär: “du behöver det här annars kommer din man lämna dig för en annan” Den typen av reklam, som spelar på att du inte är bra så som du är, lever kvar idag.
Jag tänker på korsetten, hur obekväm och restriktiv den än var så var den också en frihet. Med en korsett på så var du en respektabel kvinna i dåtidens ögon.
Det gäller att vara vaksam när någon vill använda den frihet vi alla behöver till att göra vinst. Vi bytte bort heltäckande kläder mot rakhyvlar till exempel. Det var det väl värt, men ändå.
Varje tids skönhetsuttryck och ideal säger något om samtiden. Vilket betyder att dagens 3D/HD smink med contour för att förändra sina drag säger något om vår samtid. En frihet att kunna se ut som precis vem man vill? En sköld att möta världen med? Eller en börda man känner att man måste följa för att passa in?
Såklart kan jag hålla med om att sminka sig är en frihet, att få uttrycka sig ordentligt och också riktigt roligt, men jag tror att det är viktigt att vara medveten om vems röst man lyssnar på. Vill jag verkligen följa modet?
En tanke bara..
/Isabella Juliosdotter
Tänk er att ni kollar på en tavla, olika personer går förbi tavlan och ser alla olika saker. Någon lägger märke till den röda färgen i bakgrunden, andra ser blommorna målade med tjock färg och någon står och tittar en lång stund och funderar på hur det skulle varit att stå på bron mitt i all grönska. Alla ser samma tavla. Om tavlan hade varit manuset så hade det kunna bli på en rad olika sätt. Filmen skulle kunna handla om människors sätt att förhålla sig till naturen. Trädgårdsarbetaren som tog hand om parken, eller kanske om Monet själv. Ingen tolkning av tavlan är fel. Men för en sammanhängande film är det bra om vi ser ungefär samma sak..
